Vi köpte biljetter och satte och på tåget. Det hann bli mörkt ganska fort men innan hann vi se hur utsikten började se annorlunda och istället för höga skyskrapor ökade trädmängden och stora familjehus började synas så blickfånget hamnade längre ner.

Vi kom fram och hamnade i en stor bil med Diane och Thomas om skjutsade oss till ett High School där vi satt och tittade på ett par dansgrupper som tävlade om vem som kunde dansa Gerk bäst. Det bästa jag kan förklara stilen är att det möjligen är en blandning av hiphop och looking, popping men jag säger säkert fel för det är inte alls mitt område tyvärr. Jag önskar jag kunde mer om dessa dansstilar men så är det.

Idrottsläraren pratade mellan varje dansnummer och ha var väldigt rolig.

Dianes dotter Emily kom med sina otroligt söta barn Ben och Phoebe. Även Everett var där. Skolan kändes väldigt amerikansk och det var mycket ljud i aulan där vi satt. Denna kväll var en välgörenhetstillställning för cancer och dom tjänade in 800 dollar den kvällen genom inträde, kakförsäljning och att man kunde köpa lotter.

Sedan gick vi på restaurangen Black Bear i Stamford där vi åt god man och svenska godiskfiskar.

När vi sedan var på väg hem och Manahattan började tona upp sig i fjärran kände jag ett sting av saknad till Manahattan. Jag kände verkligen hur jag ville tillbaka och det var jätteskönt. Jag är kanske lite störd som blivit så fast i staden men egentligen bryr jag mig inte om det. När vi kom in fick jag samma känsla tillbaka som första gången vi åkte in från flygplatsen över en månad sedan och jag bara njöt av känslan. Johanna var tillbaka med sitt New York.