Massa känslor florerar i hela min kropp samtidigt som jag inte vet hur jag ska sortera alltihop. Det är en undebar känsla och samtidigt så pass överväldigande att jag blir nervös av det. I vilket fall känner jag hellre såhär än ingenting. Jag behöver verkligen känna något för annars blir jag endast ett skal. Under de senaste veckorna har jag kommit på mig själv att stirra ut i tomma luften och ibland blir jag rädd att någon ska se igenom det blåa och se kaoset. Jag har blivit en stor vulkan som rymmer och vill ge så mycket. Men jag är inte en vulkan som bidrar med förstörelse utan istället kommer det forsa blommor när det väl är dags.
Jag är glad, jag är ledsen, jag är nyfiken, jag är blyg, jag är olycklig, jag är lycklig, Något måste hända först och frågan är om det kommer att hända.
rymma och kolla läget eller stanna... jag saknar mitt eget leende...
hon suckade tungt när de tunga kedjorna klämde runt hennes själ. hur dom kom dit visste hon inte. Hon visste bara att älvan på hennes axel kippade efter luften hon själv svalt.
Jag vill dansa med dig! du underbart vackra tjej!:) När lämnar du sverige för nya äventyr? Önskar vi hade setts mer i sommar! pussar i miljoner